Aktuellt

Aktuellt

Kulturföreningen Callunas Julskröna 2022.

Skolmäster Wallén ryter till. 

För ungefär etthundra år sedan, alltså mot mitten av 1920-talet, höll folkskolan i den lilla staden Skanör till i ett rött tegelhus i hörnan av Västergatan och Dykerigatan. Redan före folkskolereformen i vårt land 1842 hade det hållits skola för barnen på Näset. Borgerskapets barn hade fått sin första undervisning i Garnisonshuset vid Rådhustorget, medan ABC och att ett plus två är lika med tre hade trummats in i enklare folks ungar i ett litet hus vid Gåsatorget. Men efter den förhärjande eldsvådan i Skanör 1885, byggdes det ett nytt skolhus som det drama som nu skall skildras utspelades i.

Tiden är alltså tjugotalet i det förra seklet. Folkskolan har då sex klasser men bara tre skolsalar och tre lärare; en magister och tvenne fröknar. Undervisningen äger rum på så sätt, att en fröken undervisar och håller den tidens stränga ordning i småskolans två klasser, en annan har samma uppgift i mellanskolans två klasser och magister Wallén härskar över storskolans flickor och pojkar i klasserna fem och sex. Ja, undervisar gör nog den gode magistern, men att härska och hålla ordning kan det ibland vara lite mera si och så för honom. Magister Wallén är nämligen en vänlig och förlåtande pedagog och när de halvvuxna pågarna i hans storskola finner timmarna med Afrikas geografi eller Gustaf Wasas äventyr i Dalarna väl tråkiga, börjar de förströ sig med bus, ibland av rätt våldsamt slag.

Alla skolbarnen i Skanörs folkskola var på den tiden enkelt klädda men ”…hela och rena”, som man sa förr. Deras kläder var mera sällan i skarpa färger. Särskilda kläder för barn fanns egentligen inte på den tiden för vanligt folks ungar. Och alla plagg gick i arv till småsyskon tills de nötts ut.

Skolflickorna var både likt och olikt klädda. Alla hade klänning och förkläde, alla bar kofta och knästrumpor och alla hade knäppkängor. Men kläderna var sällan i skarpare färger utan beigea, dämpat gröna eller mörkt blåa. Flickorna hade ljusa eller småblommiga blusar och koftor som var stickade av deras mödrar lite för skryt. De var jämt och fint mönsterstickade i rosa, mossgrönt eller lavendelblått.

Pojkarna hade bomullsskjortor som kunde vara blåvitrandiga. De hade knäbyxor och svarta långstrumpor när det inte var vargavinter. På rasterna hade de flesta mörka yllekavajer och kepsar eller skärmmössor men några få bar flottistmössor med texten SVERIGES FLOTTA på mössbandet.

Under rasternas lekar hade flickorna halvlånga kappor och stickade mössor, ibland i samma färg och mönster som deras koftor. Många av flickorna bar svarta knäppkängor med höga skaft. Men Ester Möllare, och flera andra töser i skolan, hade ”träbonnakängor”; när hennes kängor inte gått att sula om längre hade skomakaren najat fast träbottnar på dem. Längs ovanlädret var en ståltråd dragen och lädret hölls stadigt fast vid träsulan med krampor över tråden, genom lädret och in i trät.

Särskilt pojkarna i storskolan strävade efter att bära samma slags plagg som vuxna män; en storväst, en skärmmössa eller någon storebrors urvuxna halvstövlar. På fötterna hade skolpojkarna liknande kängor och träbonnakängor som flickorna. Några pågar i storskolan bar väl begagnade halvstövlar som de tagit över efter far eller någon äldre bror och fått träsula på. Vid en hastig titt sågs ingen större skillnad på skolbarnens kläder och skodon, barnen var, som sagt, alla ”…hela och rena.” Men de barn som kom från enklare förhållanden hade plagg som de fick slita på så länge det gick och som var lagade och lappade och kanske vända.

Under frukostrasten i skolan kunde denna skillnad mellan ”fattig och rik” också märkas. ”Bättre mans barn” hade kanske ljus köpelimpa tvesovlad med smör och rökt korv medan ”enklare folks ungar” hade hembakat rågbröd med saltat grisaflott och stekt lök. Men barnen såg inga klassklyftor utan tyckte nog mest, att det de andra hade på sina smörgåsar var godast. Brita Melin och Ester Möllare var kamrater och bytte ofta smörgåsar med varandra, särskilt då Ester hade flottagås på sina. Och mjölk från egna kossor smakade inte sämre än mejeributikens mjölk.

Till vardags lekte barnen i mellanskolan enklare lekar. Flickorna för sig, pojkarna för sig. Töserna bollade med två eller tre bollar. De hoppade rep och räknade hopp eller dubbelhopp. Och de hoppade hage. Någon av dem ritade en hage i skolgårdens grus; först tre enkla rutor, så en dubbelruta, en enkelruta, en dubbelruta och till sist en halvcirkel att vända i. Det var lagom att vara tre töser när man hoppade hage. I tur och ordning fick de hoppa. Första flickan kastade sitt märke i första rutan och hoppade fram och tillbaka utan att röra linjerna eller sätta foten i rutan med märket. Så fick hon kasta vidare tills hon missade i kast eller hoppning. Då var det nästa flickas tur. Efter en stund var tre rutor blockerade av märken och det blev knepigt att hoppa även om de tre töserna hoppade efter varandra. Den flicka vann som först hade fått sitt märke runt hela hagen.

Pojkarnas lekar var mera fysiska; de brottades, sprang runt på skolgården i kull eller bara retades och jagade varandra. Fotboll fick de inte spela på skolgården, fröknarna var rädda om skolhusets fönster. För de mest tilltagsna pojkarna i storskolan fanns också en spännande sysselsättning som hade sin särskilda lockelse i att den var strängt förbjuden. Den gick ut på att försöka spana på flickorna när de nödgades gå på utedasset genom kvisthål i mellanväggen eller springorna i spjälldörren. Brita Melin och flera andra flickor gick därför aldrig på skolans dass.

I ”den övre avdelningen” av Skanörs folkskola, som alla kallade storskolan, härskade magister John Wallén. Eller, som redan sagts, skulle magister Wallén ha kunnat härska, om han inte hade varit en så snäll och vänlig person. På sin rygg kallades han ”Ju” eftersom han hade en fast vana att liksom bekräftande skjuta in orden ”ju-ju” i sin undervisnings flöde av meningar.

”Nilen är en lång flod som genomflyter Egyptens land… ju, ju… det är inte bara Egyptens längsta flod, utan Afrikas, ju, och kanske världens… ju, ju.

Magister Walléns timmar avbröts ständigt av pågarnas ofog och drift med sin lärare. Och det var som pojkarna hade ett omedvetet syfte, en slags lek med elden, ty om skoldagarna i storskolan veckor i sträck kunde lunka fram trots deras hyss hände det dock ibland att det brast för magister Wallén och en rasande furie för en stund visade sig i klassrummet. 

Pågarnas bus löpte från oskyldiga hyss till allvarliga påhitt. Ett vanligt sätt få en timme i klassen att gå var att be magistern att få köpa ett ”suddgummi” eller en blyertspenna. Den förste gossen bemöttes med vänlighet. ”Ju” avbröt sin undervisning, lämnade katedern, öppnade klassrummets stora furuskåp med sin nyckel, tog fram ett radergummi som han lämnade ut mot en femöring, stoppade kopparslanten i västfickan, låste skåpet, återvände till katedern och fortsatte sin undervisning. Fem minuter senare måste en annan pojk handla en blyertspenna ”för han hade glömt sin hemma” och processen upprepades. Men när en tredje påg en stund senare räckte upp handen och ville köpa ett skrivhäfte blev det bara ett irriterat ”Driver du med mig … ju, ju … skäms din drul… de får vara till rasten.” Men det uppträdet tog också sin tid.   

Framåt Juletid ett år i mitten av tjugotalet hade en ny familj flyttat till Näset och Skanör. Det var losångareldaren Olaus Söderberg med fru Ottilia och två barn. Flytten hade kommit hastigt på, då Söderbergs företrädare i tjänsten på lotsångaren Skanör i början av den ovanligt kalla decembermånaden fått värmeslag och dött. Och lotsångaren, som tack vare sin skorsten av näsetborna kallades Snoppen eller bara Snopp om det fanns kvinnor i sällskapet, måste som absolut minimum ha två eldare i sin besättningsrulla, ty fartyget måste vara klart för gång i Södra Öresund under dygnets alla timmar. Lotsångareldare Söderbergs barn var som sagt två, en flicka som var åtta år gammal och en pojke som var tretton och hette Emil.

Familjen Söderberg fick efter sin hastiga flytt till att börja med inhysas som det bara gick. De kom då att bo helt nära bagare Hyléns hus som låg i början av Mellangatan. Familjen Söderberg själva hade kommit med tåget till Skanör lördagen före fjärde advent och nu slumpade det sig så, att pojken i familjen, Emil, kom att träffa bagare Hyléns jämnårige son, som hette Uno, redan under den följande söndagen. Pojkarna bekantade sig med varandra och det visade sig, att Emil skulle gå i samma klass som Uno. Emil Söderberg var en stillsam och rätt blyg gosse som oroade sig för hur det skulle bli i hans nya skola, var magistern ”…sträng och slogs”? Hyléns pojke var ett busfrö, ett böss, som magister Wallén kunde säga till folkskolans fröknar efter en ovanligt stökig lektion. Och nu gav Emils fråga Uno en idé. Han svarade:

”Jo du… Wallén är en riktig best… slåss med pekpinnen i tid å otid… och det beror på att han hör så fanken illa … men inte vill kännas vid det… men om du bara talar klart å högt så blir han inte våldsam…

Uno lät fantasin flöda en stund på detta tema. Och Emil Söderberg la tacksamt sin nye skolkamrats råd på minnet.

Den följande måndagsmorgonen var bagarens pojke, ovanligt nog, i skolan redan långt före det att Stella Woufwen, en av storskolans duktigaste flickor, hade ringt in med handklockan. Uno Hylén gjorde sig ärende till magister Wallén, som sin vana trogen var på plats i god tid, och denna morgon hängde upp ett par planscher till förmiddagens lektioner i geografi och historia. Uno gick fram till magister Wallén och sa med spelad tveksamhet:

”Magistern, … jag träffade den nye pågen igår, eldare Söderbergs påg… han ska visst gå i magisterns å min klass… ” Magister Wallén nickade men vände sig inte om. Informationen om den nye lotsbåtseldaren hade han redan fått muntligt av överlotsen och på samma sätt hade stadskamreraren nämnt att två nya barn skulle börja i stadens folkskola. Men Uno Hyllén hade låtit så tvekande och när pojken nu stod kvar i salen vände Wallén om. Och när Uno så fått magisterns fulla uppmärksamhet och, det måste sägas, väckt han nyfikenhet, fortsatte bagarens pojke:

”Ja… han är lite egen, den nye pågen… han är döv på vänstra sidan och hör inte mycket mer på den andra… och han skäms så för det… men när jag bara talade riktigt högt gick det bra… jag tänkte magistern ville veta.”

”Det var bra, min påg…”sa magister Wallén och tänkte, att han inte skulle genera den nye gossen i storskolan utan inte låtsas om hans lyte.

Sedan Stella strax därefter flitigt och ljudligt och för egen del högst belåtet ringt in till julveckan första lektioner och alla barn bullrat in till sina bänkar var det bara den nye skolgossen som blev stående vid katedern framme hos magister Wallén i storskolans sal. Magistern mönstrade sitt nya skolbarn. Såg han inte lite orolig ut… så Wallén höjde rösten och sa:

”Välkommen till skolan i Skanör. Jag är din lärare, magister Wallén. Vad heter du?” I sin iver att inte tala för lågt, utan så högt att pojken tydligt skulle förstå var han sa, hade magistern böjt sig fram och nästan skrikit i Emils högra öra. Pojken hoppade till och tog i för Kung och fosterland när han svarade:

”Emil Söderberg, magistern! Min far är lotsbåtseldare!” Wallén ryggade tillbaka så klockkedjan över hans svarta kritfläckade väst gungade. Och det slog den gode magistern, att han råkar ropa i pojkens döva öra. Han tog tag i pojkens huvud och vred den vänstra sidan till sig. Och skrek så att planschen Afrikas vilda djur föll i golvet från tavelstället:

”Du måste, ju ju… hålla huvudet rätt, så att du, ju ju … hör vad jag säger.” Men nu blev det för mycket för ångbåtseldare Söderbergs påg. Han såg för sin inre syn en arg lärare med höjd pekpinne. Emil ropade så högt han kunde sitt namn. Nu föll även planschen Fimbulvinter föll till golvet. Och så föll Uno i gråt. Magister Wallén och hans nya skolpojke försökte överrösta varandra en lång stund. Magistern vred skolgossens huvud fram och tillbaka. Det var ett spektakel.

Uno Hyllén hade före lektionstimmen hunnit berätta för de andra pojkarna i storskolan om det stundande buset. De hade flinat tyst från fösta stund men hade nu svårt att inte skratta högt. Flickorna i klassrummet hade först suttit tysta, men roade hört på, men snart nog förstått vad det var fråga om. Först fnittrade de men till slut föll de in i den högljudda munterheten.

Efter en stund märkte magister Wallén att det var hela-havet-stormar i hans storskola. Och det krävde inga akademiska kunskaper i matematik, för att räkna ut att Uno plus Hyllén var lika med Bus med stort B. Magistern blev arg, väldigt arg. Han sprang ner i pojkarnas bänkrad medan han på vägen slog näven i bänkarna längs vägen. När han nått unge Uno Hylléns bänk hade det blivit tyst i klassen. Wallén vrålade så det hördes i hela skolan:

”… Du, du… Hyllén… ja ska, ju, ju… att du inte skäms… ju, ju … pågablära… jag ska… och den gode magistern höjde handen.

Men slaget föll aldrig. Magistern var för snäll. Och det var ju, ju, veckan före Jul.

God JU, JU, JUL!

 

Lars Melin 2022

 

Kommentarer.

1. Nästan allt i denna skröna har verklighetsbakgrund. Skolhuset och bagarens hus låg, och ligger än i dag, där de sägs ligga. Alla människor som nämnts har levt på Näset, utom skolgossen Emil.

Källorna till berättelsen är i första hand anteckningar och teckningar som min mor, Rigmor Melin gjort under sin livstid. Rigmor tilltalades som barn med sitt andra förnamn; Brita. Även min mormor, Svea Melin, kunde livfullt berätta om Skanörs folkskola, dess pedagoger och elever.

2. Det gamla skolhuset vid Gåsatorget har för länge sedan flyttats till Östergatan och blev fiskaren Svartes hem, senare blev huset Sveriges minsta Stadsbibliotek och är i våra dagar galleri.

3. Magister Wallén hade verkligen öknamnet Ju, eller Ju-Ju, på grund av sin vana att skjuta in dessa ord i sitt tal, särskilt när han blev upprörd. Och han slog verkligen i bänkarna då han upprörd fann skäl göra en räd ner i klassen för att bringa ordning.

Jag har alltid känt sympati för den gode folkskolläraren. När jag, tillsammans med kyrkoherde Richard Aspegren, skrev krönikespelet Röster i valven som två somrar uppfördes i Skanörs kyrka lät jag Magister Wallén vara styckets berättare. Och jag hade stor behållning av att själv spela honom.

4. Uno Hylén var enligt mina källor stundom en besvärlig skolgosse. Buset i denna skröna är dock påhittat.

5. Brita Melin gick i storskolan samtidigt som Uno. Hon har dokumenterat vilka flickor som gick i samma klass som hon gjorde. De var åtta och satt i dubbelpulpeter i en rad efter varandra. Flickorna var, om någon känner igen en släkting; Greta Persson som var Britas bänkkamrat och satt till vänster om henne. Bakom dem och längt ner i salen satt Lisa Bergström och Stella Woufwen. Framför dem satt Elisabeth Mattsson och Lilly Ström. Och längst fram satt Elsa Jönsson och Agda Jönsson.

Det var en för skötsamma flickor eftertraktad syssla att ”…ringa in” till lektionerna.

6. De skånska uttrycken i berättelsen betyder följande. Flottagås är en skiva kavring/grovt rågbröd med saltat flott från gås eller gris som pålägg. Drul är ungefär synonymt med slyngel, drulle och drummel. Ordet finns också i rikssvenskan, i norskan och andra språk. Böss är ungefär buspojke eller buspojkar. Skillnaden i valör mellan drul och böss, menar jag, är att böss brukas om yngre pojkar med lite mera barnsliga hyss, drul om pojkar i tonåren vars hyss kan vara mera avancerade, farliga eller till och hänsynslösa. Och pågablära har en förebrående valör mellan dessa uttryck.   

7. Fimbulvinter. Själva ordet, på fornnordiska fimbulvert, där förstavelsen fimbul betyder mycket stor (adjektiv) eller jätte (substantiv). I den nordiska mytologin varar fimbulvintern i tre år utan någon sommar och förebådar Ragnarök, världens undergång.

Vill man tro arkeologen Bo Gräslund, och det vill jag, kan mytologin spegla en verklig händelse. Omkring år 535 ägde nämligen några stora vulkanutbrott rum och askan som fördes upp i atmosfären fördunklade under en period på flera år solen. Detta hade till följd, att medeltemperaturen under perioden sjönk med omkring två grader och skördarna slog fel. Det blev bistert att leva. En fimbulvinter som levde kvar i nordbornas minne.

Det roliga i detta sammanhang är, att det verkligen fanns en folkskoleplansch med titeln Fimbulvinter. På den mörka bilden ser man hur några dystra människor som under nordisk järnålder släpar sig fram i regn och rusk. Jag köpte en gång en sådan plansch för två kronor på en loppis. Och hängde upp den på mitt logement under min militära grundutbildning. Vintern 1969/70 var nämligen i Skåne en riktig fimbulvinter.  

Den som har upplysningar om de personer som nämns i denna skröna, eller vill kommentera den, kan ta kontakt med mig på mejl: lars.andreas.melin@gmail.com

 

 

På gång

Julklappsförslag
tisdag, 20 december, 2022

Be Here Then - historisk stadsvandring med gratis app
tisdag, 16 augusti, 2022

Calluna har bidragit med över 200 fotografier från Skanör och Falsterbo  till den kostnadsfria appen "Be Here Then" som ger en digital stadsvandring med en resa tillbaka i tiden. Genom att rikta telefonen mot en byggnad går det att se hur den såg ut för till exempel 50 eller 100 år sedan.

  

In memoriam
söndag, 14 augusti, 2022

Callunas tidigare ordförande Ingemar H. Johansson har gått bort.

Ingemar var med och startade föreningen 1994 och var dess ordförande i 25 år. Därefter utnämndes han till Hedersmedlem.

Förutom att intervjua intressanta personer och skriva artiklar i vår tidskrift På Ljungen, skrev han också flera böcker, ibland ensam, ibland tillsammans med någon annan i styrelsen. Han var med och organiserade våra utställningar, höll föredrag, sålde våra böcker och representerade föreningen hos kommunen och var till och med hos vår kung vid firandet av dennes 25 år på tronen.

Calluna har som sitt mål att stödja och uppmuntra människor som ideellt arbetar för att sprida kunskap om Ljungen vilket i gör, dels med vår Kulturpenning, dels med Ingemars speciella projekt Callunas Kulturstipendium som främst gick till elever vid Vellinge Kulturskola.

Som medgrundare av Calluna och sekreterare under de flesta åren arbetade jag nära Ingemar. Vi hade alltid en trevlig och kreativ stämning när vi arbetade, oavsett om det gällde böcker, utställningar, allmänt föreningsarbete eller vår tidskrift.

Ingemars sista stora projekt för Calluna gällde att tillsammans med Bertil Björck skriva om affärerna i Skanör och Falsterbo. Men sjukdom kom emellan och boken blev inte färdig. Dock kommer vi framöver att publicera bitar av materialet i På Ljungen.

Christian Kindblad

ordförande

Sidor